Vila i frid älskade Gizmo
Nu har du fått frid min älskade Gizmo ♥
Jag hoppas du sitter uppe på ett fluffig litet moln med Sigge och có och trampar med dina söta små tassar som du gjorde ända in i slutet. Jag trodde detta skulle bli det jobbigaste jag gjort, speciellt när man hade en vecka att tänka över veterinärbesöket. Men blev det inte. Visst var det otroligt jobbigt men samtidigt kände jag ett sånt lugn och en lättnad. En lättnat för att du skulle slippa ha ont mer och det kändes som du bara ville somna in sista tiden. Man kände sig som bedövad när man gick därifrån. Jag trodde det jobbigaste skulle vara att lämna Gizmo kvar på sjukhuset. Att några främmande människor skulle ta hand om hans kropp utan att jag skulle veta vad som hände med den. Men vi fick världens underbaraste sköterska. Det kändes tryggt att lämna kvar honom även om jag baraville springa tillbaka ner när vi kommit hem och krama honom. Men nu är han borta. Förmodligen sitter han uppe på ett moln och tittar ner på oss. Det känns fortfarande suddigt och overkligt att han är borta. Ingen Gizmo som sitter helt hysteriskt nedanför när man tar fram skinkan ur kylen. Ingen Gizmo som ligger och sover i brödkorgen som han brukar och ingen Gizmo som hoppar upp i knät när man smyger på toaletten på natten. Det saknar jag. Men jag saknar inte den sjuka sidan av Gizmo den sista tiden. Hur man bara såg livsgnistan försvinna och alla kilon han tappade. Hur trött han var och hur han bara ville vara ifred. Jag saknar gamla Gizmo som kom när man ropade och lekte med dom andra djuren och hade sina energirace. Det är så man får minnas honom.
Jag kommer alltid älska dig Gizmo. Du är och förbli den bästa och goaste katten som någonsin funnits och jag tror aldrig någon katt kommer ens vara i närheten av hur underbar du var. Jag hoppas du funnit frid nu och jag är oerhört tacksam för den tid vi fick tillsammans. Tro mig, vi kommer ses igen ♥
Jag hoppas du sitter uppe på ett fluffig litet moln med Sigge och có och trampar med dina söta små tassar som du gjorde ända in i slutet. Jag trodde detta skulle bli det jobbigaste jag gjort, speciellt när man hade en vecka att tänka över veterinärbesöket. Men blev det inte. Visst var det otroligt jobbigt men samtidigt kände jag ett sånt lugn och en lättnad. En lättnat för att du skulle slippa ha ont mer och det kändes som du bara ville somna in sista tiden. Man kände sig som bedövad när man gick därifrån. Jag trodde det jobbigaste skulle vara att lämna Gizmo kvar på sjukhuset. Att några främmande människor skulle ta hand om hans kropp utan att jag skulle veta vad som hände med den. Men vi fick världens underbaraste sköterska. Det kändes tryggt att lämna kvar honom även om jag baraville springa tillbaka ner när vi kommit hem och krama honom. Men nu är han borta. Förmodligen sitter han uppe på ett moln och tittar ner på oss. Det känns fortfarande suddigt och overkligt att han är borta. Ingen Gizmo som sitter helt hysteriskt nedanför när man tar fram skinkan ur kylen. Ingen Gizmo som ligger och sover i brödkorgen som han brukar och ingen Gizmo som hoppar upp i knät när man smyger på toaletten på natten. Det saknar jag. Men jag saknar inte den sjuka sidan av Gizmo den sista tiden. Hur man bara såg livsgnistan försvinna och alla kilon han tappade. Hur trött han var och hur han bara ville vara ifred. Jag saknar gamla Gizmo som kom när man ropade och lekte med dom andra djuren och hade sina energirace. Det är så man får minnas honom.
Jag kommer alltid älska dig Gizmo. Du är och förbli den bästa och goaste katten som någonsin funnits och jag tror aldrig någon katt kommer ens vara i närheten av hur underbar du var. Jag hoppas du funnit frid nu och jag är oerhört tacksam för den tid vi fick tillsammans. Tro mig, vi kommer ses igen ♥