Käkoperation 2005
Allt började i fjärde klass, nja egentligen när jag föddes men allt för mig började när jag gick i fjärde klass.
Mobbningen började.. .
Hästnörd,äcklig,ful,töntig,masvin,kanin.... alla glopord fick jag höra var och varannan vecka.
Fick inte vara med i det "coola" gänget för att vi red.
För att vi älskade hästar. För att vi inte såg bra ut.
På det här stadiet var det bara en snäll början.
Insåg inte riktigt att det hela skulle bli ett helvete.
Skolkade mycket från skolan redan i mellanstadiet.
Min lärare snackade skit om mig när jag inte var där.
Hatade henne!
Började på högstadiet. Trodde allt skulle bli mycket bättre.
Det var här helvetet började.
Mobbningen fortsatte.Varje dag i skolan.
Självförtroendet sjönk till botten.
Blev påhoppad.. Hamnade i bråk. Blev knuffad och dom kastade mat på mig på lunchen.
Hade inget stöd. Mina vänner blundade för mobbningen och sa att jag var
jätte söt och ingen mobbade mig alls.
Dom hade fel.
Började skolka från skolan.
Var hemma nästan hela nian.
Fick dock tandställning i nian.
Dock hjälpte det inte mobbningen att avta.
Jag började skära mig för att jag hade panikångest.
Precis som en röst sa till mig att jag var tvungen att dö för att jag inte dög till.
Försökte ta livet av mig 2 gånger.
Mådde skit.
Började på gymnasiet.Allt blev lite lättare...
Sprang hos ordontologen mycket med tandställningen.
Inte visste jag innan att jag hade fel på mina käkar.
Allt var fel.
Jag skulle käkopereras.
Jag var rädd... .
Men samtidigt ville jag. Ville slippa alla trackaserier.
Vid det här stadiet hade jag inget självförtorende alls.
Klarade inte av att folk tittade på mig på bussen.
Mådde skit.
Fick iallafall en tid 31 oktober 2005.
Jag var livrädd.
Hatar sjukhus och hatar sprutor.
Åkte upp på sjukhuset på kvällen den 30 oktober.
Mamma lämnade av mig och jag hade köpt så mycket godis och chips jag bara kunde trycka i mig.
Det var sista gången på veckor jag fick äta någonting sånt. Få tugga.
På morgonen väckte en sköterska mig kl 6 och jag fick gå upp och duscha i någon smörja som steriliserar.
Sen fick jag emlasalva i båda armveck.
Mamma kom till sjukhuset en halvtimma efteråt jag hade vaknat.
Hon var där hos mig hela tiden.
Det var dax att köra upp till operation.
Sköterskorna flätade mitt hår för att det inte skulle trassla ihop sig.
Kom ihåg när jag låg på operationsbordet innan jag skulle sövas.
Detta var sista gången jag skulle bli trackad för mitt överbett.
Detta var sista gången någon skulle säga att jag såg ut som ett missfoster.
Nu ska jag bli vacker
Sen blev allt svart.. .
Jag vaknade upp 2 dygn efter operationen.
Jag hade nålar överallt. Händerna, armarna. benen. fötterna.
Slangar i näsan ner i magen.
Käkarna var ihopbundna med ståltråd.
Mitt ansikte var stort som en fotboll.
Jag kunde knappt andas och jag kunde inte prata.
Fick panikattacker och låg och skakade.
Tålde inte morfinet så fick kvälvningar.
Dom hade en slang ner i magen för att suga upp eftersom jag inte kunde spy.
Dom första dagarna var ett rent helvete.
Kunde inte prata. Låg och grät. Hade ångest.
Ville leva på lugnande... man bara försvann.
Sov inte en enda hel natt.
Levde endast på dropp dom första dagarna.
Fick sedan nyponsoppa och juice.
Sköterskorna tvingade upp mig för att duscha 3dje dagen.
Kunde inte stå på mina egna ben. Ramlade bara ihop så fick ha stöd.
Låg på sjukhus i en vecka.
Dregglade konstat eftersom jag var så svullen att jag inte kunde stänga munnen.
Vågade inte kolla mig i spegeln på 3 dar och när jag väl gjorde det tänkte jag bara
"Vad fan har jag gjort?!"
Kom hem efter en vecka. Så skönt att vara hemma!.
Oj ni kanske undrar vad själva ingreppet var?
Jo dom kapade käkbenen på 4ställen.
Förkortade överkäken och förlängde underkäken,
Delade gomen och planade ut den och byggde på hakan.
Fick inte tugga någonting på 6 veckor.
Fick äta babymat och mixade saker.
Gick ner 7kg. Vägde 43kg.
Veckorna gick. Svullnaden satt kvar i över ett halvår efter operationen.
Allt gick bra och jag är supernöjd.
Inte förräns nu inser jag hur fel jag såg ut innan.
Idag har jag fått ett nytt liv. Är en ny människa.
Sällan man ser mig ledsen eller nere längre.
Alltid glad och uppskattar livet.
Operationen var räddningen i mitt liv.
Jag stod på kanten innan och var på väg att hoppa men blev räddad.
Mamma fanns hos mig hela tiden. Satt hos mig flera timmar om dagen och höll mig i handen.
Är evigt tacksam att jag har en sådan underbar mamma.
Älskar dig!
Jag har blivit en stakare person. Envis och kämpar för det jag vill.
Mitt dåliga självförtroende kommer dock ta lång tid att bygga upp.
Vare sig vad människor säger och tycker kommer jag ALLTID kämpa för mina drömmar.
Folk höll på ta livet av mig pgr av sina åsikter.
Låt inte det hända er.. .
